Förlåt mig!

Vi har alla blivit svikna eller illa behandlade av andra människor. Ibland känns det väldigt tungt, men om personen i fråga allvarligt ber om vår förlåtelse så är vi oftast beredda att ge den.
Varför har då så många svårt att förlåta sig själva? Jag menar nu inte det enkla självrättfärdigandet för att man fuskat lite med skatten eller myglat sig före i någon kö. Jag menar när man gjort något man själv har svårt att acceptera. Ofta har det samband med något misslyckande. Man kanske inte lyckades sluta röka, eller gå ned i vikt. Kanske har man svårt att sluta shoppa eller spela. Eller så råkade man säga något riktigt sårande till någon och ångrar sig något fruktansvärt.
Ofta kretsar funderingarna kring varför man var så elak, korkad eller svag, och många fastnar i dessa tankar. Men om man ska kunna ta sig vidare måste man kunna förlåta sig själv. Analysera sitt handlande och dra nya lärdomar av det. Inte fastna i ältandet och självömkan.
Om du någonsin känner igen dig i ovanstående; ta ett allvarligt samtal med dig själv och be dig själv om förlåtelse!

Se upp med sanningen

Ibland får man en sådan lust att tala om för människor vad som är rätt och fel. Kanske sitter du vid fikabordet och diskuterar klimatfrågan, träningsmetoder, kostråd eller någonting annat som intresserar dig. Du tycker kanske, med rätta, att du besitter mer kunskap i ämnet än de övriga och vill upplysa dina medmänniskor. GÖR INTE DET!
Var åtminstone försiktig. Många av oss gillar att lufta våras åsikter, eller att bara småprata om ditt och datt. Sanningen – om nu någon sådan finns – är av underordnad betydelse. Ingen människa vill höra att de har fel. Om alla samtal gick ut på att ta reda på vem som har rätt eller fel skulle tillvaron bli olidlig. Så tänk efter innan du uttalar dig: Vill du ha rätt eller vill du ha trevligt?
Säkert har du någon gång fått lyssna på en berättelse ur minnet, där någon annan hela tiden rättat detaljerna. Det kan gå ungefär så här.
”Först åkte vi till Uppsala…”
”Nej, vi stannade till i Stockholm!”
”Ja, just det. Det var på lördagen.”
”Nej, det var fredag!”
”Ja, det kanske det var. I alla fall så…”
”För det var ju Gittans födelsdag!”
”Jaja, men så kom vi till Uppsala på lördagen, och där störtregnade det…”
”Nej, först var det soligt. Sen kom det en skur.”
…och så vidare
Känns det igen? En trevlig historia förvandlas till en sorglig kamp om sanningen. Vi har en förmåga att vilja rätta människor, även när det inte behövs. Försök öva bort den här ovanan.

Skaffa dig en coach!

Tänker du på hur du beter dig egentligen?
Konstig fråga kanske, men jag tänker så här:
Alldeles för ofta lägger man sig i saker som man inte har att göra med. Eller så fäller man onödiga och sårande kommentarer utan att tänka sig för. Kanske överreagerar man på människors beteenden. Brukar du tuta på bilförare som är i vägen för dig i trafiken? Blir du stressad och irriterad av köerna när du handlar? Brukar du rätta folk när de uttalar ett ord eller ett namn felaktigt? Det lustiga är ju att tillvaron inte alls blir bättre eller trevligare av detta beteende, men vi gör det ändå i någon slags självhävdelse.

Jag har funnit en lösning som funkar för mig. Jag har skaffat en inre coach. Han sitter strax ovanför mitt huvud och ser allt jag gör och hör allt jag säger. Det tog ett tag att upprätta en bra kontakt med honom, men med tiden har jag kommit att lyssna mer och mer på honom. Han talar om för mig när jag ska hålla tyst i ett samtal. Han lugnar ner mig när jag vill tuta på bilen som just körde ut framför mig. Och han talar lugnt till mig när jag stressar upp mig över ingenting. Att hitta den här coachen kräver mycket arbete, men det är det verkligen värt. Jag har en känsla av att han kommer att dyka upp i många av mina funderingar här.